Ett av mina tidigaste och tydligaste barndomsminnen är när jag fick se min 12 år äldre bror, på ett för mig magiskt sätt, framkalla fotografier i källaren.
Först när jag var 17 år fick jag själv möjligheten att börja fotografera med en systemkamera. Jag tillbringade oräkneliga timmar i fotolabbet på skolan där jag gick. Helt försjunken i arbetet.
Jag är övertygad om att fotograferandet, som följt mig sedan dess, fått mig att bli en annan människa. Jag söker efter det vackra och intressanta i alla situationer. Finns det något att berätta eller något värt att visa upp? Hur kan jag göra detta till något vackert? Ofta kräver det ett visst byte av perspektiv för att upptäcka det positiva. Detta har jag med mig även i andra områden i livet. Jag ser möjligheter i de flesta situationer och om de inte är uppenbara så vet jag att det bara är att byta perspektiv för att hitta dem.
Nu för tiden har jag i stort sett alltid med mig minst en kamera vart jag än går. Jag älskar att fotografera människor för utmaningen i att få dem att slappna av och agera naturligt framför kameran. Att på bild fånga rörelse och action är också något jag fascineras av. Natur fotar jag helst från luften i ett flygplan eller hängandes under en glidskärm.
Jag använder mina bilder på ett ansvarsfullt sätt. Jag ser alltid till att personer jag publicerar bilder på tycker att det känns bra.